Ett äventyr till fjälls med tåg längs räls

Tåg och fjäll. Det ska få symbolisera sommaren 2019, och det är i mitt tycke en fantastisk kombination.  

Tillbaka

Att ta sig till och från svenska fjällvärlden med tåg är både enkelt och en upplevelse. Följ med vår marknadschef Therese Fanqvist och hennes familj på ett äventyr från Stockholm, upp till Kebnekaises topp och sedan tillbaka till Östersund. 

Tåg och fjäll. Det ska få symbolisera sommaren 2019, och det är i mitt tycke en fantastisk kombination.  

Vi kliver av i Kiruna efter en lång resa från Stockholm. Vi klev på redan på eftermiddagen dagen före och har nu haft tid för både middag, trevligt umgänge och en lång och rofyllt vaggande natt upp mot Norrbotten. Nu väntar bussen som ska ta oss vidare till Nikkaluokta där vi ska starta vår vandring. Solen skiner och vi är omgivna av peppade vandrare som likt oss troligtvis tänker klättra upp på Sydtoppen av Kebnekaise, (2095,6 m) Sveriges högsta berg.

Den första etappen är 19 km så vi börjar vandra med lätta fötter, även om packningen är tung. Vi har valt att inte bo på fjällstationen och har i stället tagit med oss tält och den utrustning vi behöver för tre nätter.  

Resan med SJ-tåget från Stockholm till Kiruna tar hela 15 härliga timmar, vilket ger en gott om tid att njuta av resan.

Landskapet omkring oss är fantastiskt! När vi kommer till den turkosblå sjön Láddjujávri så kan man välja att åka båt för att på det viset slippa några kilometer av vandringen. Vi väljer att göra det, mest för att glaciärsjön ser så vacker ut och vi blir inte besvikna. Föraren manövrerar båten genom Láddjuvággis delta på ett så skickligt sätt så vi häpnar och vi får en häftig och vacker båttur.  

Den sagolikt vackra sjön Láddjujávri. Här huserar även Enoks som har restaurang, båttransporter och boende.

Fjällstationen är som en blandning av fjällhotell och vandrarhem så flera boendealternativ finns. Tillgång till bastu och relaxavdelning ingår och anläggningen har restaurang och butik.

Föredrar man som vi att tälta så går det bra att göra det minst 150 meter från stationen och om du betalar en dagavgift får du nyttja servicehuset med kök, toalett, dusch, bastu och torkrum.

Efter ytterligare några timmars vandring så är vi framme vid Kebnekaise fjällstation. Nu väntar ett stort äventyr. Nästa morgon vaknar vi tidigt och vi har tur med vädret nu också. Vi packar så lätt vi kan men det är svårt eftersom vi måste ha förstärkningskläder, vatten samt mat och kök med oss. Vädret kan skifta snabbt här uppe så det gäller att vara förberedd. Vi väljer den västra leden som visserligen är längre men som kan genomföras utan guide eftersom den inte går över glaciären.

Vår klättring upp på berget och sedan ned igen är 20 kilometer lång, tar ca 15 timmar och det är en total stigning på 1800 höjdmeter. Under den tiden funderar jag många gånger vad jag gett mig in på men något drar mig hela tiden uppåt trots trötthet och höjdrädsla - jag vet, vad gör jag på ett berg? Det är rullgrus, stora stenblock och mestadels känner jag mig som en bergsget men utsikten gör att det verkligen är värt det. När vi kommit ca 6 kilometer så gapar Kaffedalen framför oss, det är för övrigt här man ska fundera om man ska fortsätta eller vända. Vi ska nu klättra ner 200 höjdmeter bara för att sen klättra upp på andra sidan dalen och fortsätta upp mot toppen som vi ännu inte ser. Men efter åtta timmar så ser vi den, och det är verkligen en snötäckt glaciärtopp. Jag får trycka undan min höjdrädsla och efter lite klättring i snön så är vi uppe. Utsikten är svindlande och magisk med stupande branter från glaciärtoppen, men efter en stund vill min kropp ned så vi kanar nedåt i snön mot vår vandring ner för berget. Vilket är nästan en minst lika stor utmaning och när vi slutligen ser fjällstationen igen så är vi trötta men överlyckliga.  

Enklaste sättet att ta sig ned från glaciärtoppen var att sätta sig ned och kana i snön

Berg så långt ögat kan nå…

Dagen efter lyxar vi till frukosten och gör amerikanska pannkakor som vi såklart äter med sirap innan vi beger oss tillbaka mot Nikkaluokta. Vi tänker ta en tältnatt längs vägen och medan vi går nedåt så förändras vädret och det börjar dugga men det bekommer oss inte ett dugg. Det är rätt skönt att vandra i regnet och vi har bra kläder. På Enoks i Laddjujavri äter vi den godaste renhamburgaren vi någonsin ätit och spenderar kvällen framför elden. 

Väl framme i Nikkaluokta så hoppar vi på bussen och sedan tåget för att ta oss till Gällivare, där Inlandsbanan utgår ifrån. Vi får en eftermiddag och kväll i Gällivare men vi tar det mest lugnt, åter pizza och går och lägger oss tidigt. Nästa dag vaknar vi utvilade och redo för hemresan längs Inlandsbanan. Vad kan vara ett bättre sätt att resa efter många dagars tung och lång vandring än ett rofyllt skarvdunk genom Sveriges inland?

Vår familj har gjort denna resa tidigare så vi vet vad vi har att vänta och vi gillar det. Vi sätter oss bekvämt till rätta medan tågvärden välkomnar oss ombord, och de två som är tonåringar av oss försvinner väg i sina telefoner en stund. Bra att det finns wifi ombord. Vi har haft otrolig tur med vädret på vår resa, med solsken och värme på vår vandring. När tåget börja rulla söderut så ösregnar det vilket gör att vi känner en ännu större tillfredställelse att vara ombord på ett varmt och skönt tåg. Vi har över 13 timmar framför oss på tåget men eftersom det inom den tiden stannar för både sevärdheter och mat- och fika så känns det inte som en särskilt lång resa. Tiden ägnas mest åt att småprata lite om vår resa, käka smågodis och titta ut på det vackra landskapet som skiftar från stora öppna vidder och myrar, forsande älvar och till sist djup barrskog. Är inte Norrlands inland vackert så säg.  

Resan hem med Inlandsbanan ger tid både för efterlängtad sömn och stopp för mat och fika

Tidig morgon i Gällivare, vi är inte de enda som reser så här i slutet av säsongen. Två vagnar är det som ska ta oss till Östersund denna dag.

Det är något speciellt att färdas på Inlandsbanan som inte kan stoltsera med att på något sätt vara den äldsta järnvägen, faktiskt är det bara Botniabanan som är yngre, inte heller är det den modernaste eller snabbaste, den är både oelektrifierad och i behov av upprustning. Men den är genuin och här finns en känsla av inlandets själ och man kan nästan känna stoltheten som människorna i samhällena och byarna måste ha känt när anläggningen efter 30 år stod färdig. Ännu mer blir det bekräftat när man tittar ut genom fönstret och inser vilket slit och ansträngning det måste legat bakom bygget, en mer otillgänglig terräng måste vara svårt att hitta. Det bekräftas ytterligare när vi vid stopp i Moskosel besöker rallarmuseet i stationshuset och med egna ögon får se hur rallarna levde och arbetade. Men som Gustav Forsgren som var med och byggde Inlandsbanan sa: Inlandsbanan kommer aldrig att dö. Den Finns det kraft i! så kommer Inlandsbanan att leva och utvecklas så länge det finns resenärer som vill upptäcka norra Sveriges inland och dess kultur och natur. Vilket vi ju vill, eller hur? 

Vill du veta mer? 

Ett tips till dig som vill ta dig till äventyret är att köpa ett Inlandsbanekort som ger två veckors obegränsat resande på Inlandsbanan 

Tips om du stannar du ett extra dygn i Gällivare 

Läs mer om boende och aktiviteter Kebnekaise Fjällstation